Anita Kratz

Det var en lättad Mona Sahlin som meddelade att hon inte ställer upp till omval. Bredvid stod partisekreterare Ibrahim Baylan. Tyst, uttryckslös. När skulle han ta till orda och tala om sitt ansvar? Inte ett ord. Han är trots allt ansvarig för partiorganisationen och valrörelsens genomförande. Inte en min av att han tänkte dra några slutsatser för egen del av katastrofvalet. Men hans insats och roll kommer med tiden fram till extrakongressen att ifrågasättas.

Varför fixade Mona Sahlin inte partiledarskapet? Här är några förklaringar:

1. Sättet hon valdes på. Kravet var att partiordförande efter Göran Persson skulle vara en kvinna. Det borde ha varit, den bästa ska ta över. Och det råkar vara en kvinna.

2. Mona Sahlin gjorde samma misstag som den tidigare moderatledaren Bo Lundgren. Hon dröjde med att tillsätta sina egna på de viktigaste posterna runt henne.

3. Pär Nuder ”avsattes” som ekonomiskpolitisk talesperson under ovärdiga former och bytet av partisekreterare drog ut på tiden.

4. Förändringen av partiets politik dröjde och var otydlig. Mona Sahlin gjorde inte valnederlaget 2006 till ett mandat att förändra politiken och till att byta ut folk på centrala poster.

5. Koalitionen med Miljöpartiet var dåligt förankrad. Hon vek sig för rörelsens krav att även Vänsterpartiet skulle med. Trepartikonstruktionen var inte Mona Sahlins förstahandsalternativ och blev därmed försvagad. Dessutom var spänningen mellan Miljöpartiet och Vänsterpartiet sedan länge väl känt.

6. Stefan Stern, Mona Sahlins politiske strateg, har varit fixerad vid partiets politiska huvudmotståndare i stället för att lägga upp en egen politisk strategi. Han har i alla fall ägnat mycket tid i kontakterna med media åt att tala om att de nya moderaterna bara är en PR-konstruktion. I stället borde han berättat vad Socialdemokraterna vill föra för politik.

7. Efter katastrofvalet 2010 borde hon genast manifesterat och tagit initiativ till en genomgripande förändring av politik och utbyte av personer. Men efter två månader har inte en enda lämnat sin post, inte Ibrahim Baylan, inte Thomas Östros, inte Ylva Johansson för att nämna några. Hon lät ingen ta konsekvenserna. Hon förblev passiv. Till slut blev det hon själv som tvingades avgå.

För dagen är frågan om vem som blir Mona Sahlins efterträdare den centrala. Det finns inga givna kandidater, vilket är ovanligt och kritiskt för ett så stort parti som haft makten under så lång tid. I slutet av förra veckan ringde jag runt till ett antal Socialdemokrater som alla räknade med en dramatisk tid för partiet de närmaste månaderna. Inte en enda kunde säga ett eller två namn spontant. Svaren var mer i form av: Ja, vem finns? Ett av flera tecken på att Socialdemokraternas kris är djup. En av partiledarens viktigaste uppgifter är att sörja för att det finns ett antal kandidater redo att ta över. Mona Sahlin har varit partieldare för kort tid för att hela ansvaret ska läggas på hennes axlar. Göran Persson borde ha odlat fler partiledarämnen.

I de mer seriösa spekulationerna namn som  kommer diskuteras den närmaste tiden är Sven-Erik Österberg, Thomas Östros och Pär Nuder.

Svårt val – vilket läger, vilket parti ska jag rösta på? En fråga många brottas med just nu. 15-17 procent av väljarna har fortfarande inte bestämt sig. Det motsvarar en och en halv miljon som inte vet vad de ska rösta på om två veckor! Visst är det svårt att välja. Ska jag titta i den egna plånboken vad som gynnar mig eller höja blicken och fundera lite långsiktigt och rösta på ett samhälle jag vill leva i om 5-8-10 år?

På väg från besök hos min 85-åriga mamma som är väl omhändertagen på ett äldreboende lyssnar jag på Filosofiska rummet. Där pågår ett samtal mellan journalisten Björn Elmbrant, professor emeritus i idéhistoria Sven-Eric Liedman och ordförande i Bertil Ohlininstitutet Sofia Nerbrand. Det handlar om socialismens ideologi. Vad är socialism i dag? Och framförallt – vad är Socialdemokraternas socialism 2010.

Frågan besvaras aldrig riktigt men resonemanget är intressant och ton och tempo välgörande annorlunda än i övrig valbevakning.

Diskussionen illustrerar komplikationen mellan teori och verklighet, särskilt när de kommer in på löntagarfonderna. Alla tre är rörande eniga om att idén med fonderna inte var lyckad, inte ens då på 70-talet då den var aktuell och sjösattes.

Björn Elmbrant säger att tanken bakom i huvudsak handlade om att suga upp näringslivets övervinster.

Detta var det femte av fem program i P1:s Filosofiska rummet om ideologier. Den 12 september sänds ett avslutande samtal kring den grundläggande frågan: Vad är politik och det politiska? Kan vara värt att lyssna på innan man bestämmer sig.

Till dess kan jag bara instämma i Sofia Nerbrands avslutande reflektion, som också vann de båda övrigas gillande: Vad skönt om fler program om politik gav samma möjlighet att gå på djupet, ett steg från de rena plånboksfrågorna. Det kan kanske hjälpa i det svåra i att välja. Visserligen är det säkert sant som Olof Palme en gång sa politik är att vilja, men för mig är nog politik  mest en fråga om att välja.

I kväll var det Fredrik Reinfeldts tur att bli utfrågad av SVT:s Mats Knutson och Anna Hedenmo.  Han svarade mer behärskat än när jag och min kollega Torbjörn Nilsson träffade honom i somras.

Det var i Norrköping när Fredrik Reinfeldt hyllades av över tusen Muf:are som samlats i stans konsert- och kongresshall. Han talade om den senaste arbetsmarknadsstatistiken, den som säger att ”den positiva utvecklingen som har kunnat skönjas under våren 2010 har fortsatt i juni, men i en högre takt.”

Du låter som Göran Persson i valet 2006, som sa att jobben kommer?

- Nej, nu får ni vara försiktiga. Så sa jag inte. Jag vet precis vad jag säger.

Oj, det var en känslig fråga. Reinfeldts ton blir skarp, behärskat ilsken. Vid motsvarande tid i valrörelsen för fyra år sen sa Göran Persson att jobben kommer, men det syntes i statistiken först senare, först efter att han förlorat valet och Fredrik Reinfeldt blivit statsminister. Men nu noteras en förändring före valet, det borde väl göra moderatledaren glad?

- Göran Persson sa att jobben kommer och att arbetslösheten inte är en stor fråga, säger Fredrik Reinfeldt.

Hans pressekreterare avbryter pressträffen. Det är lätt att förstå att Reinfeldt inte vill inte bli jämförd med Persson, en loser i moderatledarens ögon. Men få har väl missat att Reinfeldt-Borg och Sahlin-Östros, till skillnad från Göran Persson 2006, anser att valrörelsen 2010 ska handla om jobben. Mona Sahlin påpekar gärna att arbetslösheten är högre nu än när Reinfeldt tillträdde som statsminister.

Fredrik Reinfeldts reaktion i Norrköping, i inledningen på valspurten, har sin förklaring. Det var då fortfarande jämt mellan blocken. Nu har alliansen övertag i de senaste opinionsmätningarna och moderaterna är dessutom största parti.

Finansminister Anders Borg blir inte lika upprörd när han får frågan om jobben kommer. Han förklarar och undervisar. Det är inte bara vi journalister som får ta del av hans lektioner i nationalekonomi titt som tätt. Justitieminister Beatrice Ask har lyssnat till många Anders Borg-föredrag de senaste fyra åren. På regeringssammanträdena tar Borg minst lika stor plats som statsministern.

- Han tröttar ut oss. Han tar väldigt god tid på sig och förklarar hur ekonomin hänger ihop, varför vi inte kan göra si eller så. Han vill att vi alla ska förstå vad vi gör, att vi har en saklig grund för de beslut vi fattar, säger justitieminister Beatrice Ask (M).

Nu är det lite drygt två veckor kvar till valdagen och opinionssiffrorna ser bra ut för alliansens del. Reinfeldt vill ta röster från Socialdemokraterna, något som framkom tydligt i kvällens utfrågning. Därför kallar han sitt parti också för det enda arbetarpartiet. Och kampanjen är i gång med helsidesannonser i dagspressen. Har ni sett den med tre kraftiga män i arbetsoveraller och neongula västar som tar en paus. Med texten: TRE-FIKA, bara en av många anledningar till varför fler ska ha ett jobb.

Göran Hägglund är i journalistkåren allmänt omvittnat den spontanaste och många gånger mest slagfärdige av partiledarna. Utan större konkurrens vinner nog också Kristdemokraternas valaffischer humorpriset.

Ett synligt tecken på att valrörelsen nu är i full gång är valaffischerna. Från och med i dag söndag dekorerar de vår utomhusmiljö. I natt när lördag övergick i söndag var partiernas ungdomsförbundare redo att lägga beslag på de bästa reklamplatserna i Stockholm city. Mest poppis är de fria ytorna runt Sergels torg.

Bild och budskap ger associationer och öppnar för tolkningar. Som när Göran Hägglund på affischerna står öga mot öga mot buffel, hyena, gorilla eller struts. Texten lyder: ”Ett mänskligare Sverige.”

Kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren förklarar hur han hoppas att vi ska uppfatta budskapet:

- Vi använder klassiska fabelegenskaper hos djuren för att visa beteenden som vi vill arbeta för att få bort.

Det stämmer väl i fabelns värld att buffeln knuffar och bufflar sig fram, att hyenan girigt kapar åt sig utan att bry sig om andra och att strutsen gömmer huvudet i sanden så fort det hettar till.

Men i djurens verkliga värld ser det annorlunda ut. Inte minst vad gäller hyenan som inte bara är asätare utan kanske främst jagar egna byten. I hyenans samhälle är det mest iögonfallande att honorna styr och ställer. Det ligger något symboliskt i att hennes klitoris är så stor att den ser ut som en penis. Honorna har höga halter av testosteron. Honans dominans över hanen i hyenans verkliga liv är pikant med tanke på Kristdemokraternas kamp för vårdnadsbidraget. Och vars ungdomsförbund vill återinföra sambeskattning något som avskaffades på 70-talet med motiveringen att det band kvinnorna vid spisen.

Strutsen då? Det är ingen feg typ. Den skulle aldrig stoppa huvudet i sanden när det är fara å färde. Den flyr när det är klokt att fly när den vet att den inte har en chans, som när ett lejon angriper. Men den slåss när den vet att den vinner. En gepard kan den stora och starka strutsen lätt sparka ihjäl.

Den afrikanska buffeln är inte bara en som bufflar och knuffas. Den är livsfarlig och bland professionella jägare en riktig utmaning. En oväntat omänskligt farlig varelse.

En sak kan man säga om Göran Hägglunds roll på valaffischerna, han är modig som står öga mot öga mot en afrikansk buffel.

En av Miljöpartiets valaffischer har också blivit föremål för uppmärksamhet när den presenterades. En tomat med kravmärkning var spetsad på en gaffel. Men organisationen bakom kravstämpeln reagerade eftersom deras verksamhet är opolitisk. Miljöpartiet tvingades plocka bort märkningen. Men rapporteringen kring turerna ledde till att budskapet blev känt långt innan det var dags för affischering på stan. Och nu är det inte bara Folkpartiet som är uppmärksammat för kravmärkning, även om folkpartiledaren Jan Björklunds handlar om krav för att bli svensk medborgare.